Boktips: Pratlust och talängslan – om selektiv mutism
”Jag vill jätte, jätte, jättegärna prata med er, men jag kan inte” förmedlar en flicka till sina kamrater i en av berättelserna i boken Pratlust och talängslan. Författaren Carina Engström (red.) skriver om diagnosen selektiv mutism och konsekvenserna av att inte klara av att kommunicera verbalt.
”Barn pratar om de kan! Tro inget annat!”
Så lyder de inledande orden i förordet till boken Pratlust och talängslan – om selektiv mutism. Den här boken, skriven på svenska och om ämnet selektiv mutism, ser förordsförfattarna som efterlängtad och värdefull, och menar att selektiv mutism är en av de mest feltolkade, missförstådda och felbehandlade ångestrelaterade diagnoserna.
Bokens redaktör Carina Engström, som är legitimerad logoped och en av pionjärerna i Sverige inom området, vill inte minst med bokens titel Pratlust och talängslan, betona att personer med talängslan har samma behov av och längtan efter att vara delaktiga i den sociala gemenskapen, som alla andra. Hon förtydligar:
”I litteraturen och i den kliniska verksamheten finns en enighet om att tystnaden är en ångestdämpande mekanism som är ofrivillig.”
Aktuell forskning och fallbeskrivningar
Boken ger en översiktlig presentation av aktuell forskning, med fokus på hur man genom samverkan mellan barnets familjenätverk, förskola, skola samt vårdgivare kan identifiera, utreda och hjälpa.
Utöver en gedigen översiktlig beskrivning av språk och språkstörning, ångest och kopplingen mellan ångest och talängslan och om selektiv mutism, finns konkreta förslag och råd till anpassningar inom förskola och skola och beskrivning av den kliniska tillämpningen. Dessutom finns många fallbeskrivningar och faktiska berättelser som ger god bild av situationen för de drabbade barnen och deras nära anhöriga, och vilken vägledning som kan ges.
Pratlust och talängslan – om selektiv mutism vänder sig till personer som i sitt arbete möter barn som har svårigheter att utveckla sin verbala kommunikation och sitt språk på grund av ångestreaktion (logopeder, specialpedagoger, barnpsykologer), men även till andra inom vård, förskola och skola samt inte minst till vårdnadshavare.
Bakgrundsillustration: Shutterstock.com
