Förskolans yrkesroller: Lisa Nilsson, specialpedagog

Specialpedagogens kompetens och förmåga att stödja och uppmuntra kan i praktiken vara livsavgörande för barn med svårigheter. Lisa Nilsson berättar personligt om en vardag fylld av lärorika och givande möten med barnen i förskolan.

Jag heter Lisa Nilsson, är 39 år gammal och arbetar i Strängnäs kommun. Min nuvarande position i förskolan är specialpedagog med inriktning tal, språk och kommunikation för hela Strängnäs kommun. Mitt huvuduppdrag är att möta barnen i min specialpedagogiska roll och göra pedagogerna på förskolan språkmedvetna.

Jag har arbetat med just den inriktningen sedan augusti 2010. Innan dess var jag anställd som specialpedagog, men jag hade då inte hela Strängnäs kommun som mitt arbetsfält utan hörde till ett område med sammanlagt sex förskolor.

Jag valde detta yrke därför att:

Som så många andra som söker sig till specialpedagogyrket, har jag alltid intresserat mig för barn som har behövt det lilla extra. Jag tycker om att få stötta och arbeta nära barnen och samtidigt ha ett nära samarbete med pedagogerna ute på förskolorna och ledningen. Jag känner att jag i mitt yrke som specialpedagog i större utsträckning kan påverka vad som händer i förskolan.

Detta anser jag vara det bästa med mitt yrke och att arbeta inom förskolan:

Det bästa med mitt yrke är mötet med alla barn och pedagoger. Jag tror på ett förebyggande arbete. Jag vet att det finns stora möjligheter i förskolan att förhindra framtida svårigheter om vi ser och möter de här barnen redan i dag. Jag tycker också att pedagogerna i förskolan oftast är otroligt kompetenta och att de ser möjligheterna i alla barn. Jag tror på förskolepedagogiken och tycker att den kan tillämpas högre upp i skolan än den gör i dag.

Om jag någonsin velat byta yrke eller arbeta någon annanstans än inom förskolan:

Nej.

Så här ser jag på samarbetet mellan de olika yrkesgrupperna i förskolan och det här tror jag kan förbättras:

Eftersom jag oftast handleder hela arbetslag träffar jag både förskollärare och barnskötare. Om jag på grund av personalbrist eller liknande inte kan träffa hela arbetslaget har jag oftast kontakt med förskolläraren som i sin tur får ta med sig vad vi pratat om till sitt arbetslag.

Jag har också ett nära samarbete med förskolecheferna, som är de som kommer med uppdragen, samt med Carina Lindqvist som är förskolans verksamhetschef här i Strängnäs.

Jag tycker att samarbetet fungerar mycket bra och jag tror att det beror på att jag finns på plats i verksamheten. Så är det även med de andra specialpedagogerna. Vi finns och syns i verksamheten, så det är lätt att fånga oss om det är något personalen undrar över. Det gör att det inte behöver kännas så stort för dem.

Dessa yrkesgrupper i förskolan samarbetar jag mest med:

I Strängnäs kommun är vi totalt fem specialpedagoger som är anställda i förskolorna. Vi ingår i en nätverksgrupp. Vi använder varandras kompetenser och arbetar över områdesgränser då vi behöver komma vidare i vårt arbete. Vi träffar varandra minst en gång i veckan och har även ett nära samarbete med Resurscentrums specialpedagoger.

Så här ser en vanlig dag i förskolan ut för mig:

Troligtvis har jag ett besök på en av förskolorna i Strängnäs, där jag träffar både barn och personal. På förmiddagarna har jag oftast språkgrupper. Jag träffar då tre till fyra barn per avdelning, barn som behöver få lite extra stöd i språket. Vi spelar spel, leker lekar, läser böcker, blåser såpbubblor osv.

Efteråt återkopplar jag med pedagogerna om vad vi gjort och om de behöver tänka på något speciellt.

Jag försöker se mig själv som en liten inspirationskälla i vardagen för dem. Oftast har de frågor och funderingar som vi diskuterar igenom tillsammans, jag fungerar då som samtalspartner och rådgivare. Jag är också ute i barngrupperna och observerar gruppen och enskilda barn.

Jag sitter ofta med vid avdelningsplaneringar för att handleda personalgrupper i pedagogiska frågor, speciellt inom tal, språk och kommunikation. Under hösten och våren har jag och Anna Wannerdt (specialpedagog med inriktning tal, språk och kommunikation på Resurscentrum i Strängnäs) haft språkkurser med pedagogerna i Strängnäs förskolor om hur vi kan arbeta med barns tal i vardagen. Vi går igenom barns uttalsutveckling, delar ut material och ger tid för diskussioner.

Mitt största personliga bidrag till barnen jag möter i förskolan är:

Mitt största personliga bidrag ser jag i samspelet med barnen. Jag försöker att möta barnen med värme, äkthet och empati. Jag ser barnens olikheter som en tillgång och inte ett problem. Jag försöker lyfta fram barnens goda sidor i stället för att fastna för de som är mindre bra, och jag uppmuntrar och bekräftar barnen. Jag försöker helt enkelt att vara en god medmänniska!

Detta bär jag med mig som ett fint minne:

Det som jag alltid har i bakhuvudet, och som jag bär med mig med stolthet, utspelade sig då jag arbetade som förskollärare i en förskoleklass. Det är en situation som handlar om att se ALLA barn, och det är ju det allt går ut på i våra yrken, oavsett om vi är förskollärare, barnskötare eller specialpedagoger.

Jag jobbade som sagt som förskollärare i en förskoleklass där jag och min kollega arbetade mycket med grupplekar, sagor och lek.

Sommaren kom och vi fick säga hej då till dessa underbara barn som skulle börja i ettan till hösten. I samma veva flyttade jag till en annan stad, jag fick ett nytt jobb och allt rullade på. När hösten kom fick jag ett brev från en av flickorna som gått i den här förskoleklassen. I brevet skrev hon att hon saknade mig och hon berättade lite om hur det var att gå i ettan. I kuvertet låg också ett brev från hennes föräldrar, där de tackade mig för att jag gett deras flicka en så bra start i skolan och att de trodde att det skulle påverka hela hennes skolgång. Det värmde i hjärtat!

I mitt nuvarande arbete som specialpedagog har jag jobbat mycket med en pojke med diagnosen grav språkstörning. Jag träffade honom för första gången när han var fyra år (i dag är han sju år). Då behärskade han bara ett begränsat antal talade ord. Han kommunicerade med stödtecken, gester och pekningar.

Hans pappa är lantbrukare och pojken älskade allt som hade med traktorer och skördetröskor att göra. Förskolan ligger på landet, man ser åkrar utanför fönstret och där kom det ofta olika sorters maskiner. Han tyckte att jag var hemskt dålig på vad alla maskiner hette och han försökte berätta för mig vad de hette. Men hans funktionshinder gjorde att jag inte kunde förstå vad han sa. Det gjorde honom arg och besviken.

Då kom vi på att vi skulle göra en klisterbok med alla maskiner. Vi klippte ut bilder på maskinerna ur tidningar som vi hade fått från hans pappa, och jag skrev under bilderna vad de hette.

Glädjen i hans ögon då jag faktiskt visste namnet på maskinen som kom där ute på åkern, och vad den användes till, var stor. Han ropade högt: JA! och klappade händerna varje gång. Fantastiskt! Nu kunde vi faktiskt kommunicera om hans stora intresse för bondelivet, och i dag kan han själv säga namnen på de stora maskinerna.