Inskolning ur ett föräldraperspektiv

Att skola in små barn under en pandemi kan vara extra svårt. Här berättar en förälder om sina tankar och erfarenheter av introduktionen. Förälderns intryck och upplevelser kommenteras också av en förskolepsykolog.

Tankar inför inskolningsperioden

Att överlämna ansvaret

Helst skulle jag plasta in mitt barn för att skydda honom från allt jobbigt i livet. Även inskolningen! Hur ska jag kunna lämna mitt barn till några jag faktiskt inte känner? Inte nog med det, det härjar en pandemi som gör att min son bara får träffa pedagogerna 1,5 timme utomhus under tre dagar. Hur ska han hinna etablera en relation till dem? Jag får inte ens följa med in och se hur lokalerna ser ut, där min son framöver kommer att spendera en stor del av sin vakna tid.

Min pojke är dessutom multiallergisk. Så inte nog med att förskolan ska ha hög personaltäthet, fasta pedagoger, grönska på utegården, lämplig pedagogisk inriktning, den måste också klara hans kostbehov. Jag ringer runt till olika rektorer innan jag ställer honom i kö. Förskolan vi till slut fick har en egen kock. Det känns i alla fall tryggt. Den har sex avdelningar, gott rykte och är efterfrågad. De har fem barn per pedagog. När jag jämför med andra förskolor låter det bra.

Inskolningen börjar: Dag 1

Möte med barn och pedagoger på avdelningen

Vi går dit en grå decembermorgon. Jag känner mig förväntansfull och nyfiken. En pedagog kommer direkt fram och hälsar oss välkomna. Min pojke tittar lite avvaktande. Ytterligare ett föräldrapar är på gården med sin dotter. Efter en stund tar mitt barn kontakt med flickan och verkar vilja leka. Jag uppmuntrar från mitt håll och flickans föräldrar från sitt.

Strax därefter kommer resten av avdelningen ut. Jag och min son sätter oss vid sandlådan. Han tittar avvaktade på de andra. Efter en stund tar han en spade och börjar gräva i sandlådan. Det ser lovande ut och jag pustar ut. 

Nu kan jag byta några ord med pedagogerna. De verkar trevliga allihop, men jag pratar extra mycket med den pedagog som mötte oss. Hon verkar ha jobbat länge och ger ett varmt, stabilt och tryggt intryck. Hon verkar ha rejält med skinn på näsan. Hon pratar lite med min son, blåser såpbubblor och rullar boll. Hon bjuder på bananer och bakar sandkakor. Hon verkar ha fingertoppskänsla, tänker jag. Hon stämmer av om min son är öppen för kontakt. Hon är lyhörd och kontaktsökande men inte påträngande eller överdriven, verkar heller inte utarbetad utan lugn, rutinerad och naturlig. Det inger förtroende. 

Men det är ju så många barn på gården. Jag räknar till tjugoen småknattar. Kommer pedagogerna verkligen hinna med min son? Jag har hört skräckhistorier om utarbetade pedagoger på överfulla förskolor och känner mig orolig för att min son inte ska bli sedd och känna sig ensam. Eller om arbetsmiljön är dålig så att pedagogerna slutar och det blir svårt med anknytningen. Det är ju faktiskt pedagogerna han kommer att träffa den största delen av sin vakna tid. En dålig arbetsmiljö drabbar ju även verksamheten och barn plockar säkert upp stämningen. Undra hur det då skulle påverka mitt barn och hans trygghet?

Förstår han situationen?

När vi promenerar hemåt tänker jag att han inte förstår att han skolas in. Han är för liten, bara 14 månader. En och en halv timme med andra barn kan ju upplevas som vilken tur till lekparken som helst, där man småpratar och socialiserar lite lätt med andra barn och vuxna. 

Dag 2

Förtroende börjar byggas

Den andra dagen är ”vår” pedagog ute och tar emot oss när vi kommer. Barnen som redan är inskolade tas emot av två andra pedagoger inne på förskolan. Jag, min son, det andra föräldraparet och deras dotter stannar kvar ute. Pedagogen rullar boll med flickan och pratar med hennes föräldrar. Vi småpratar alla fyra samtidigt som vi hjälper barnen att rulla bollen mellan varandra. 

En kvart senare kommer de andra barnen och pedagogerna också ut. ”Vår” pedagog uppmuntrar några av barnen att leka butik. Hon hjälper en pojke som trillat samtidigt som hon pratar med de andra barnen. Hon pratar i normalt tonläge, inte bebisspråk som jag gör hemma. Hon verkar ha ögon i nacken och en bra överblick. Hon böjer sig ner och pratar lite med min son. Sen lyfter hon upp honom för att se hur han reagerar. Det går bra. Pedagogen tittar på mig och säger: ”Vad fint, han är lugn när jag lyfter upp honom.” Jag märker hur pedagogen stämmer av med både mig och min son att allt känns okej. Hon är väldigt förtroendeingivande.

Att blotta sina hemförhållanden

Hon verkar också vara är en bra människokännare och jag märker att hon läser av mig för att skapa sig en bild av oss. Det kommer inte att gå att släta över och skönmåla någon vardag, förstår jag. Det är läskigt att behöva blotta sig och sina hemförhållanden. Även om jag och mitt barn har det bra hemma så lever vi inte tillsammans med hans pappa och det känns som ett misslyckande. Dessutom är min och pappans relation ”aningen frostig”. Det kommer ju pedagogerna att märka även om jag inte skulle berätta det. Pappan kommer troligen vara osynlig för pedagogerna. Jag kommer sköta hämtningar, lämningar, vab, sjukvårdsbesök och allt annat. 

Det är väl å andra sidan inte helt unikt och förhoppningsvis ser pedagogerna inte på en ensamstående förälder på samma sätt som när jag var barn. Då ansågs det misslyckat att växa upp med en ensamstående mamma. Men när jag berättar att jag inte lever tillsammans med sonens pappa ser den erfarna pedagogen helt oberörd ut. Tankarna om misslyckande kanske bara finns hos mig.

Dag 3

Dag tre liknar de andra dagarna. Vi är ute själva med ”vår” pedagog och sen kommer resten av avdelningen ut. De andra pedagogerna är också väldigt trevliga och naturliga. 

Dag 4

Första lämningen

I dag är tanken att jag ska lämna min son. ”Vår” pedagog möter oss så fort vi kommer in på gården. Jag vet att ingen får följa med in men får ändå en liten chock när jag står på förskolans trappa och säger hej då. Så här skulle det ju inte gå till, tänker jag. Jag skulle ju vara tillgänglig så att han kan se mig tills han känner sig trygg i den nya miljön. Inskolningen skulle vara mjuk och gå i hans takt. Jag ville att han skulle vara helt redo för att bli lämnad med de nya människorna.

Men jag säger inget. Pedagogerna skulle kanske tycka att jag är överbeskyddande. De följer ju sina direktiv om hur barn ska skolas in under pandemin. För andra barn verkar det ju gå bra. 

Min pojke börjar gråta när jag vinkar och ska gå. Jag behärskar mig för att inte också börja gråta. Förskolläraren säger i lättsam ton: ”Vi provar. Blir han för ledsen ringer jag så kommer du tillbaka.” 

Telefonen ringer tio minuter senare. Jag är på väg att vända redan innan jag svarat. Men rösten i andra änden berättar att allt gått bra. Min son slutade gråta och är på gott humör. Lättad andas jag ut. Samtidigt känner jag mig som en förrädare. Hur bra är det egentligen för ett barn att, från en dag till en annan, tas om hand av okända vuxna? Det tar ju mer än 4,5 timmar att etablera en relation. Jag känner mig plötsligt arg. Hur har man tagit hänsyn till barnens bästa? Har man ens tagit någon hänsyn? Finns någon förståelse för de nya barnen under pandemin? Ser man enbart de praktiska bitarna? Var är de mjuka värdena? 

Hur mår han? Orkar han verkligen?

Tre timmar senare ringer förskolläraren igen. Allt har gått bra, säger hon. Lillkillen har ätit och somnade sedan i famnen på en av pedagogerna. Då brister det! Jag börjar gråta. Mitt barn har alltså somnat i famnen, på en för honom, helt okänd människa. Det är dessutom flera timmar senare än hans normala sovtid. Han orkade troligen inte hålla sig vaken längre i väntan på att mamma skulle dyka upp. Hur mår han egentligen nu? Kommer en efterreaktion med ilska och tårar? Eller värst av allt, påverkas hans förtroende för mig? Har det skapat en reva i vår relation? Jag vet ju att han är trygg, att allt är i sin ordning och att jag kommer tillbaka. Men det vet inte han. 

Jag börjar fundera på hur jag kan mjuka upp inskolningen. Kanske bara ha honom där någon timma per dag de första veckorna? Jag vet inte. Eller, var kanske inskolningen värre för mig än för honom? Innan jag hunnit fundera mer visar det sig att min son blivit magsjuk. 

Förskolepsykologens kommentarer

Att överlämna ansvaret

Många föräldrar delar den oro som beskrivs här inför att ens barn ska börja i förskolan. Bara tanken på att någon annan ska kunna trösta ens barn kan kännas oerhört främmande. Lyckligtvis har många pedagoger stor vana och erfarenhet av att ta emot nya barn, läsa av deras behov och hjälpa dem att känna sig trygga, det är kärnan i uppdraget för alla som arbetar i förskolan. En och en halv timme om dagen i tre dagar låter dock som oerhört kort tid för att etablera en relation till någon pedagog, här delar jag förälderns funderingar.

Föräldrar lägger vikt vid olika saker när de önskar och väljer förskola. Att det är nära hemmet, egen mat, fina lokaler –  ja, önskemålen varierar. För de allra flesta är dock det viktigaste att pedagogerna upplevs som trygga och lämpliga och att de har ett förhållningssätt som passar för ens barn.  

Dag 1 – Mötet med barn och pedagoger på avdelningen

Här ser vi hur föräldern läser av både det som händer och hur pedagogerna reagerar på saker och i situationer, allt för att få en känsla av om det är bra eller inte på förskolan. Det första intrycket är viktigt för att föräldern ska börja känna tillit till förskolan och pedagogerna. Här har vi en förälder som stöttar sitt barn under den första introduktionsdagen och  försöker bygga relation med pedagogen som är ansvarig och samtidigt kompetent och lyhörd personal som är fullt medvetna om vad som är viktigt i början av introduktionen för att väcka nyfikenhet och skapa kontakt med det nya barnet, på ett sätt som känns bra och upplevs som tryggt av barnet.

Dag 1 – Förstår barnet situationen?

Situationen vid inskolningen skiljer sig kanske inte så mycket från andra situationer för barnet. Men samtidigt får barnet en första erfarenhet av den nya kontext han snart ska vara många timmar om dagen i. Det är just de upprepade erfarenheterna av den nya miljön som sakta vänjer barnet vid de nya personerna och den nya miljön på förskolan.

Dag 2 – Förtroende börjar byggas

Vilket fint exempel på hur samarbetet mellan förälder och pedagog ska gå till under introduktionen. Utan att kanske ha pratat närmare om det tar alla sina roller och stöttar barnen på bästa sätt i den nya situationen. Pedagogen visar sin fingertoppskänsla i hur hon läser av barnen och hon tar små steg fram och provar vad som fungerar i relationen, stämmer av och är tydligt redo att backa om det skulle behövas.

Dag 2 – Att blotta sina hemförhållanden

Pedagoger i förskolan är oerhört vana vid olika familjekonstellationer. Skulle någon pedagog kommentera er familjesituation, är det faktiskt så att hen tappar sin professionalitet i stunden. Det som är viktigt är att den eller de som tar hand om barnet hemma är lyhörda och trygga omsorgsgivare som sätter barnets behov främst. Om det sen är en, två eller tre föräldrar av samma eller varierade kön, är ovidkommande för förskolepersonalen.

Dag 4 – Första lämningen

Pedagogernas förutsättningar under introduktionen och egentligen i hela verksamheten ser olika ut beroende på politiska beslut och ekonomiska förutsättningar. Förälderns reaktion i exemplet är dock vanlig, även vid längre introduktioner. Som förälder lämnar man ju det käraste man har, så klart ska det vara bra för barnet på förskolan! I det här fallet verkar det finnas oerhört lyhörd personal som är bra på att trygga både barn och föräldrar. Med en sådan sensitivitet under introduktionen läggs verkligen en god grund för den fortsatta samverkan. Detta är också till gagn för barnet. Ju bättre samverkan mellan hem och förskola, desto tryggare barn får vi både under vistelsetiden på förskolan och när barnet är hemma igen. 

Dag 4 – Hur mår han? Orkar han verkligen?

Hos en lyhörd förälder väcks ofta just de funderingar som vi kan läsa om här. Under introduktionen och ett tag efter är det klokt att inte boka in så mycket annat. Det ger föräldern förutsättningar för att kunna läsa av barnet och ge barnet möjlighet till återhämtning efter dagarna på förskolan. Skapar föräldern detta utrymme för barnet kan man vara trygg med att man kommer att märka om barnet verkar må dåligt på något sätt. Som pedagog kan detta vara bra att uppmuntra! De flesta barn som får en bra introduktion till förskolan och får gå i en verksamhet med god kvalitet och kompetenta pedagoger tycker att det är spännande att vara på förskolan tillsammans med andra barn, även om det så klart också tar på krafterna, särskilt i början.

Foto: Sara Damsby.

 

Den här artikeln är öppen för alla

Den här artikeln är öppen för alla besökare under en begränsad period. Är du inte medlem men vill ta del av allt som finns på Förskoleforum?

Kontakta oss för att få en offert

Beställ ett abonnemang till din förskola

Prova Förskoleforum gratis i två månader