Lucia – traditionellt och modernt
Enligt folktron var lucianatten farlig: övernaturliga makter var i rörelse och djuren kunde tala. Och den första vitklädda lucian med ljuskrona kan ha varit en dräng från Skinnskatteberg! Här får du veta mer om den brokiga bakgrunden till luciafirandet i Sverige.
Luciafirandet i Sverige, med en ljusbärande lucia i procession eller följe, är en förhållandevis modern tradition som tog fart under 1920-talet. I de högre stånden fanns det dock under 1700- och 1800-talen ett firande som i viss mån liknar vår tids. I det äldre bondesamhället förknippades däremot lucianatten mest med övernaturliga väsen.
Luciahögtiden är både gammal och ny, både traditionell och modern. Sin nuvarande karaktär fick den efter en tävling i Stockholms Dagblad 1928, där den vinnande lucian gick i procession och hade elektriskt ljus i huvudkronan. Tävlingskonceptet spreds till andra tidningar och på så vis trädde luciagestalten in i den moderna offentligheten.
Bygger på italiensk legend
Luciahögtiden bygger på legenden om Sankta Lucia från Syracusa på Sicilien. Hon ska ha dött martyrdöden den 13 december år 304 efter att ha blivit angiven som kristen av sin trolovade, som hon inte ville gifta sig med.
Den kristna tron var förbjuden i det antika romarriket och därför skulle hon brännas på bål, trots att hon vill ge sin hemgift till de fattiga. Mirakulöst nog skadade inte bålet henne.
I en variant av legenden beundrade en ung man hennes ögon, varpå Lucia stack ut ögonen och skänkte dem till honom. Genom ett mirakel fick hon då synen åter. Sankta Lucia är i dag de synskadades skyddshelgon.
Från 1700-talet i Sverige
Det äldsta belägget för den svenska seden med en ljusprydd lucia – lussebruden som kommer med en bricka på luciamorgonen – är från 1764. Det rör sig om en högreståndssed på Horns boställe norr om Skövde. Seden förekom då framför allt i Västsverige och spred sig först i mitten av 1800-talet till universitetsstäderna och olika organisationer i andra delar av landet.
På Skansen startades ett luciafirande på 1890-talet i ett försök att visa provinsiella festseder.
Lucia i bondesamhället
Enligt folktron var lucianatten farlig: övernaturliga makter var i rörelse och djuren kunde tala.
Luciadagen var en stor festdag särskilt i Västsverige. Där kallades den för ”lille julafton” eller ”lusse långnatt”. Den som hade mat åt i stora mängder, nästan som i den frossa som följde äldre tiders (katolska) fasteperiod. På vissa håll åt man inte mindre än tre frukostar.
Lussebruden, som förekom på vissa håll, var en skämtbrud som ibland var klädd i halm – eller en halmdocka – som man kunde dansa med.
Under 1800-talet uppträdde lucia antingen ensam eller med en eller två följeslagare. När processionen flyttade in i städerna växte luciaföljet med tärnor och stjärngossar, som tidigare uppträtt som de tre vise männen i julupptågen på annandagen och trettondagen.
Lucia i vår tid
I vår tid är luciafirandet inte minst en medialiserad högtid som för många har kommit att symbolisera en äldre svensk kultur. I samma funktion har firandet också exporterats till andra länder.
Men melodin till luciasången förblir italiensk och de svenska textvarianterna skrevs först på 1920-talet. Själva namnet Lucia kommer av latinets lux, som betyder ljus.
Lucia i samhällsdebatten
Under senare år har själva luciagestalten blivit föremål för debatt. Vilket förklaras enklast av att många gör anspråk på att veta vad lucia ska vara och hur högtiden ska firas. Men få känner till sedens brokiga ursprung eller att en del av de ”avvikelser” som i dag verkar vara kontroversiella, däribland de könsöverskridande gestaltningarna, har förekommit förr.
Den allra första kända beskrivningen av en vitklädd lucia med ljuskrona berättar faktiskt om en dräng i Skinnskatteberg 1820. Att det blonda och enkönade idealet både utmanas och debatteras är på så vis ett bevis på att traditionen lever.
Inledande foto: Gösta Glase, Nordiska museet.
På Nordiska museets webbplats kan du läsa mer om ursprunget till olika traditioner. Där finns också information om aktuella utställningar och evenemang samt möjlighet att prenumerera på Nordiska museets nyhetsbrev.
