Olof

Stjernström

Hur samhällsplanerar man när den separerade familjen blir allt vanligare? Denna har ju ofta helt andra behov och önskemål än den traditionella kärnfamiljen. Om detta forskar kulturgeografen Olof Stjernström.

På universitet i Umeå sitter Olof Stjernström och forskar om barn som lever med en av sina ursprungliga föräldrar. Men han gör det utifrån ett något annorlunda perspektiv. Olof, eller Olle som han kallas, är universitetslektor på Institutionen för geografi och ekonomisk historia.

”Kan du hämta på fredag? – Om de separerade familjernas geografi och om den sociala hållbarheten” är namnet på hans spännande forskningsprojekt. Det drivs med hjälp av olika fonder. Olle hoppas även på ekonomisk hjälp från Vetenskapsrådet, berättar han för mig på telefon från Umeå.

Bygger på egna erfarenheter

Trots att Olle är uppvuxen i Stockholm, talar han numera klingande norrländska. Så har han också bott i Umeå i 25 år. Att han kom att satsa på kulturgeografi var ett lätt val:

– Jag har alltid varit intresserad av dels geografi, dels av samhällsfrågor. Så det var enkelt att fastna för kulturgeografi, som är ett brett och väldigt intressant ämne.

1998 disputerade han på en avhandling om migration och sociala nätverk. Han är själv skild och har barn i ett tidigare förhållande och det var det som så småningom fick honom att börja titta närmare på just särkullfamiljen.

Olle arbetar utifrån befolkningsgeografiska frågeställningar, databaser, simulerings- och sannolikhetsmodeller ... Den separerade familjen är ett ganska outforskat ämne ur hans perspektiv.

– Ja, den har tidigare mest studerats ur sociologiska, psykologiska och familjerättsliga perspektiv.

Flyttningsmöjligheterna inskränks

Ungefär 400 000 barn (eller 27% av alla barn i åldern 0-18 år) i det svenska samhället bor med endast en av sina ursprungliga föräldrar. Det är en av de högsta andelarna i världen. I över 95 % av dessa fall har föräldrarna delad vårdnad.

– Detta, säger, Olle, underlättas ju av att båda föräldrarna bor i närheten av varandra. I och med det minskar flyttningsbenägenheten.

– I förlängningen påverkas hela samhällsstrukturen.

Den delade vårdnaden verkar alltså flyttningshämmande. För att hantera situationen utvecklar de separerade föräldrarna istället andra mobilitetsstrategier. Olle förklarar:

– Ja, de börjar kanske arbeta på distans, blir egenföretagare, veckopendlar eller liknande.

Ännu svårare att flytta blir det när någon av föräldrarna bildar en ny familj. För den nya partnern har kanske också barn sedan tidigare – och dennes tidigare partner har kanske också barn sedan tidigare!

– Det blir en hel kedja av hushåll som inverkar på varandra.

– Jag har förresten sett i min forskning att lågutbildade, separerade män flyttar i högre grad än högutbildade, separerade män. En hypotes är, att de högutbildade har större ekonomiska möjligheter att sätta barnens välbefinnande i första hand och hitta flexibla arbeten.

Stor påverkan på samhället

Olle förklarar hur särkullfamiljen har ganska stor inverkan på den framtida samhällsplaneringen vad gäller skola, boende, transporter m. m. Denna har ju tidigare utgått från den traditionella kärnfamiljens behov.

De flesta särkullbarn bor på dagspendlingsavstånd från den ena föräldern. Ett par procent av dem bor längre bort än 25 mil, och den procentandelen ökar.

– På fredagar och söndagar t ex, är det numera inte ovanligt med ensamresande barn på inrikesflyget. Men resestrukturerna har ju hittills främst byggts för arbetspendling.

Andelen med växelvist boende för barnen ökar också: nu ligger den på 21 %. Det kan skapa problem vid t ex användande av skolskjutser. Olle nämner också frågor som delat barnbidrag, resebidrag etc.

Fler vuxna runt barnen

Skilsmässofrekvensen som helhet har dock minskat något de senaste åren, berättar Olle. Han tror det beror på den högkonjunktur som landet haft en längre tid.

– Ekonomiska svårigheter sliter ju lätt sönder familjer. Nu när det ser ut som att vi går mot en lågkonjunktur kan man ju undra hur den statistiken kommer att ändras.

Olle Stjernström avslutar med att lyfta fram det historiska perspektivet:

– Förr i världen var det egentligen heller inte ovanligt med särkullfamiljer – men då berodde det oftast på att någon av föräldrarna dött.

– Och en särkullfamilj behöver ju inte innebära något negativt i sig. Med alla plastmammor, plastpappor, plastmorföräldrar och plastfarföräldrar kan det ju bli en hel drös vuxna som älskar barnen och bryr sig om dem!

Text: Lotte Mjöberg